Detta är del 2 till “OZZY’S MIDNATTSSKRÄCK”
Den lilla, sömniga staden vid skogsbrynet hade funnit tillfällig ro i legenden om Ozzy. Clara, nu beskyddaren av kattens hemlighet, hade hyllats som stadens räddare. Men under ytan låg en känsla av obehag kvar. Mötet med de huvudlösa gestalterna i skogen hade lämnat ett bestående avtryck i Claras minne, och hon kunde inte skaka av sig känslan att något ondskefullt fortfarande lurade.
När veckor blev till månader, upplevde staden en period av välstånd som tidigare hade varit otänkbar. Skördarna blomstrade, husen lagades och invånarna återfick sin hälsa. Legenden om Ozzy hade återuppstått, men det var inte längre en berättelse om fördärv; det var en historia om frälsning och det mystiska bandet mellan Clara och den gåtfulla katten.
En kväll när staden samlades kring en brasa för att fira sin nya välstånd, kunde Clara inte låta bli att märka att Ozzy betedde sig annorlunda. Katten, en gång en tyst åskådare, hade blivit alltmer orolig. Dess smaragdgröna ögon, som tidigare hade varit fyllda av en överjordisk ljus, verkade nu hemsökta av något osynligt mörker.
Clara beslutade att bekänna sina känslor till sin närmaste vän, Sarah, som hade flyttat till staden strax efter henne. Sarah hade varit skeptisk till legenden men hade med tiden kommit att uppskatta stadens återfunna frid.
“Sarah”, viskade Clara, hennes röst knappt hörbar över brasan som sprakade. “Jag vet inte hur jag ska förklara det, men något är fel med Ozzy. Han är inte densamma som när vi först träffade honom.”
Sarah rynkade pannan och såg på den smärtfria, svarta katten som satt några meter bort och stirrade på de flammor som brann.
“Du inbillar dig bara saker, Clara”, svarade Sarah och försökte trösta sin vän. “Ozzy är anledningen till att vi är här, och firar vår lycka. Låt inte tvivel fördunkla ditt omdöme.”
Men Clara kunde inte avfärda sin oro. När natten led mot sitt slut, blev Ozzy allt mer rastlös, han gick oroligt omkring och ibland gav ifrån sig låga, hotfulla morranden. Stadens folk började märka förändringen i kattens beteende, och rykten spreds genom folkmassan.
När brasan slocknade, sänkte sig en obehaglig dimma över staden. Den en gång klara, stjärnklara natten var nu skymd, och en känsla av förestående olycka låg i luften. Stadens folk kände rysningar längs sina ryggar, och Claras rädslor fördjupades.
I tystnaden framträdde de huvudlösa gestalterna, som Clara tidigare hade stött på i skogen. Deras ansikten var fortfarande dolda, och de rörde sig med en egenartad, synkroniserad elegans. Ett kollektivt gasp spred sig genom folkmassan när gestalterna närmade sig Clara, Ozzy och stadens folk.
“Håll er tillbaka!” ropade Clara, hennes röst darrade av rädsla, men de huvudlösa gestalterna brydde sig inte om henne. De chantade på samma overkliga språk, och dimman blev allt tjockare, vilket dolda deras rörelser.
Ozzy, som kände den omedelbara faran, hoppade framåt, hans päls stående på ände och hans smaragdgröna ögon brinnande av intensiv, övernaturlig ljus. Han stod framför de huvudlösa gestalterna, hans attityd en av trots och kraft. Denna gång tvekade gestalterna inte.
Med en gest släppte en av gestalterna ut en stråle av mörk energi, vilket fick Ozzy att vackla bakåt. Katten gav ifrån sig en smärtsam skrik, och hans kropp ryckte som om han revs mellan dimensioner. Clara, överväldigad av synen av sin beskyddare i smärta, sträckte sig efter Ozzy, men en osynlig kraft höll henne tillbaka.
De huvudlösa gestalterna närmade sig, deras chantande blev mer skrämmande, och deras intentioner tydliga. De var här för att återkräva Ozzy, för att använda hans övernaturliga krafter för sina mörka syften. Claras hjärta bultade i panik.
Precis när allt hopp tycktes vara förlorat, ekade en djup, hotfull growl genom luften. Ozzy, den gåtfulla katten, hoppade fram, hans päls stående på ände och hans smaragdgröna ögon brinnande av en överjordisk ljus. Han konfronterade de huvudlösa gestalterna, hans närvaro utstrålade en aura av kraft och uråldrig magi.
Gestalterna tvekade, deras chantande började svikta. Ozzy’s blick höll dem fångna, och med en enkel rörelse av hans svans kastade han en bländande ljus som fick gestalterna att rygga tillbaka i smärta. Clara tittade i förtjusning när de huvudlösa gestalterna försvann in i natten, besegrade av kattens mystiska makt.
Ozzy vände sig sedan till Clara, hans smaragdgröna ögon mjuk
nade. Han hade räddat henne från en okänd öde, och hon kunde inte längre förneka den övernaturliga aura som omgav honom.
När gryningens första ljus bröt över horisonten, kom Clara och Ozzy ut ur skogen. Förbannelsen som hade hängt över staden i generationer hade upphävts, och legenden om den svarta katten som heter Ozzy hade fått en ny, mer gåtfull mening.
Clara återvände till staden, för alltid förändrad av sitt möte med den gåtfulla katten. Hon blev beskyddaren av Ozzy’s hemlighet, med medvetenhet om att han var en kraft som inte kom från mörker, utan från skydd. Legend levde vidare, men nu var det en berättelse om en katt som hade räddat staden från verklig ondska, en legend om en svart katt som heter Ozzy som gick på gränsen mellan ljus och skugga.
