I’ve translated the passage to Swedish:
“I hjärtat av en liten, bortglömd stad låg ruinerna av St. Mary’s Hospital, en plats insvept i en skrämmande atmosfär. Det hade övergivits i årtionden, dess en gång vita väggar nu täckta av graffiti och dess korridorer ekade av kusliga viskningar från det förflutna. Få vågade närma sig det, och de som gjorde det återvände ofta aldrig.
Berättelsen om spökeriet började på sent 1960-tal, en period då sjukhuset fortfarande var i drift. Fem patienter hade på ett mystiskt sätt omkommit i rum 237, ett rum känt som “det förbannade rummet”. Det sades att de plågades av hemska mardrömmar och plågsamma visioner under sina sista timmar. Personalen, förbryllad och skrämd, låste rummet och förseglade det från resten av sjukhuset. Men mardrömmarna slutade inte där.
Årtionden senare drog det övergivna sjukhuset uppmärksamheten hos stadsupptäckare och äventyrslystna. Bland dem fanns en grupp av sex vänner – Sarah, Michael, Emma, Alex, John och Lisa. De hade hört historierna och var beslutsamma att avslöja sanningen om det förbannade rummet. Beväpnade med ficklampor, kameror och sin egen oräddhet, vågade de sig in i de förfallna korridorerna.
Deras resa genom sjukhuset var fylld av spänning. De svagt upplysta korridorerna var kantade av trasig utrustning, krossade fönster och rester från det förflutna. Skumma ljud tycktes komma från varje hörn, och gruppens ångest växte med varje steg. Sjukhusets mörka historia hjemsökte deras sinnen.
När de nådde rum 237 fördjupades deras oro. Dörren var förseglad med rostiga kedjor, och luften omkring var kvävande kall. Gruppen beslutade att bryta kedjorna och gå in. När de passerade tröskeln omslöt dem en tung tystnad, och atmosfären blev tätare.
Snart började konstiga händelser. De hörde viskningar och klagan, som om de avlidnas andar försökte kommunicera. Skuggor dansade på väggarna och tog på sig groteska former. Rummet verkade förvränga verkligheten själv, och vännerna var fångade i en mardröm.
Under de följande dagarna eskalerade deras prövningar. De upplevde livfulla, skrämmande visioner som suddade ut gränsen mellan de levande och de döda. Sarah påstod sig ha sett en sjuksköterskas spöke som hade arbetat på sjukhuset, medan Alex kände en kylig närvaro som följde honom.
En efter en föll gruppmedlemmarna offer för de ondskefulla krafterna som fanns kvar i rum 237. Michael var den förste som föll offer för vansinne, och hans livlösa kropp hittades hängande från en takbjälke i rummet. Emma försvann spårlöst, och Lisa drevs till självskada. John, plågad av mardrömmar, tog sitt eget liv.
När fasorna utspelade sig blev det tydligt att det inte fanns någon flykt från rummets förbannelse. Sarah och Alex, de sista överlevande, befann sig i en levande mardröm. Deras enda hopp var att avslöja rummets förflutnas hemligheter och bringa ro till de rastlösa andarna.
Genom gamla register och fotografier upptäckte de identiteten på anden som spökade i rum 237 – en sjuksköterska vid namn Evelyn, som hade dött under mystiska omständigheter. De lärde sig också om en gömd dagbok som beskrev hennes tragiska liv.
I ett sista, desperat försök att bryta förbannelsen höll Sarah och Alex en andebesvärjelse och kallade på Evelyns ande för att finna frid. När de gjorde det skakade rummet av en övernaturlig kraft, och väggarna verkade gråta av sorg.
I ett bländande ögonblick återvände rummet till tystnad. Förbannelsen var bruten. Sarah och Alex, plågade men i livet, lämnade sjukhuset och dess plågsamma förflutna bakom sig. St. Mary’s Hospital skulle för alltid vara en plats av fasa, en skrämmande påminnelse om fasor som inte kunde glömmas bort.
Spökeriet i det övergivna sjukhuset skulle för alltid förbli en skräckberättelse, ett vittnesmål om den tunna slöja som separerar de levande från de döda och den ihållande kraften hos rastlösa andar i sökandet efter frid.”
