En dimmig höstkväll, när solen sjönk under horisonten och månen började stiga, samlades en grupp nyfikna tonåringar runt en lägereld. Bland dem fanns Sarah, en modig ung tjej känd för sin oförskräcklighet. Hon hade hört sagorna om Viskande Cirkusen och bestämde sig för att ikväll var natten att utforska dess hemligheter.
Gruppen begav sig ut på sin resa, vandrade längs den övervuxna stigen till den övergivna karnivalen. Luften var tjock av doften av fuktig jord och förväntan. De nådde ingången, och en ondskefull köld kröp ner längs deras ryggrad. Den en gång livfulla biljettbåset var nu förfallet, biljettförsäljarens clowndräkt hängde över en skelettlik mannekäng.
När de vågade sig djupare in på cirkusområdet, tjöt vinden genom de gamla, trasiga tälten och orsakade kusliga viskningar som tycktes komma från ingenstans. Det sades att clownarna som en gång uppträdde här aldrig lämnade på riktigt, och deras andar bodde nu i karnivalen.
Tonåringarna nådde mitten av Viskande Cirkus, där en gigantisk, missfärgad karusell stod. Dess hästar var frusna mitt i galoppen, deras glasögon var vakanta och skrämmande. Sarah gick närmare en av hästarna och rörde vid dess kalla, livlösa man.
“Det här stället ger mig kalla kårar”, sa en av hennes vänner, med darrande röst.
Sarah, obeveklig, beslutade sig för att gå vidare. Hon ledde gruppen till en labyrint av speglar, var och en sprucken och förvrängd. Deras spegelbilder dansade skrämmande framför dem, och det var omöjligt att säga var de var eller vart de gick. Barnskratt ekade genom speglarna, och Sarah insåg att de inte var ensamma.
“Hörde ni det?” viskade hon.
Hennes vänner nickade, deras ansikten bleka i det svaga, flimrande ljuset.
De kom ut ur labyrinten och befann sig på ett öppet område prytt med ett rostigt, månljust pariserhjul. Det knarrade och stönade när det snurrade, även om ingen var där för att åka det. Plötsligt genomborrades luften av ett avlägset, ondskefullt skratt.
“Vem är där?” ropade Sarah, hennes röst darrande.
Skrattet blev högre och mer distinkt, ekande från mörkret. Sakta framträdde en gestalt på pariserhjulet, dess färgglada, trasiga kostym upplyst av det svaga månljuset. Det var en clown, men inte som någon de hade sett tidigare. Dess ansikte var målat med groteska, överdrivna drag, och dess ögon glänste av ondska.
Gruppen backade, rädsla i ögonen. Clownen steg ner från pariserhjulet och började dansa en makaber jig, dess rörelser onaturliga och störande. Skrattet blev högre, mer hotfullt, och en känsla av förfäran lade sig över dem.
Sarah och hennes vänner vände sig om för att fly, men karnivalen verkade ha förvandlats. Tälten hade vaknat till liv, och otaliga clownar med målade leenden och mörka avsikter omringade dem. De var omringade, instängda i en mardrömsvärld av kaos och rädsla.
Clownarna cirkulerade, deras skratt dövande, deras målade ansikten groteska. En efter en sträckte de ut sina handskar och grep de skrämda tonåringarna. När clownarna drog in dem i sin ondskefulla cirkel försvann de in i mörkret och lämnade bara kvar ett kvarstående, ondskefullt skratt.
Viskande Cirkusen hade krävt fler själar och lagt till legenden som viskades igenom Ravenswood i generationer. Clownarna fortsatte sin hemsökande föreställning, deras andar bundna till karnivalen, väntande på nästa grupp nyfikna själar att vandra in i deras mardrömslika domän.
Och så levde legenden om Viskande Cirkusen vidare, en varningssaga för den som lockades att utforska de mörka mysterier som dolde sig i den övergivna karnivalen i stadens utkant.
