I en liten, sömnig stad som låg vid kanten av en tät, mörk skog hade en legend länge existerat. Legend berättade om en svart katt som hette Ozzy, ett varelse av ödemark, sagt att föra olycka och mörker överallt den gick. Vissa trodde att Ozzy var en förebådare av undergång, medan andra avfärdade berättelserna som ren vidskepelse. Men en sak var säker; Ozzy var en gåtfull gestalt som hade kastat en kuslig skugga över staden i generationer.
Ozzy, med sitt eleganta, svarta päls och ögon så gröna som smaragder, var en slående katt. Den strövade runt i staden som ett spöke, dyker upp och försvinner med en kuslig graciösitet. Vissa stadensfolk hävdade att de hade sett den under fullmånen, smygande i gränderna och rusar genom månskenet, dess närvaro orsakar en skakning längs med sina ryggar.
Legendens Ozzy-förbannelse hade sina rötter i det förflutna. Staden hade plågats av olyckor så länge som någon kunde minnas. Skördar vissnade, hus föll sönder och människor blev sjuka. De mer vidskepliga invånarna trodde att Ozzy var orsaken till allt. Det viskades att katten hade ingått ett avtal med mörka krafter och att dess närvaro hade smutsat ner staden.
En dyster kväll när solen sjönk under horisonten och kastade långa skuggor över staden bestämde sig en ung kvinna vid namn Clara för att undersöka legenden om Ozzy. Hon hade nyligen flyttat till staden och var en stark skeptiker, som trodde att sådana berättelser bara var folktro. Med sin lykta i handen begav hon sig in i skogen, fast besluten att hitta den undflyende katten och avsluta vidskepligheterna en gång för alla.
Skogen var en labyrint av förrädiska träd och förvirrad undervegetation, och mörkret slöt sig omkring Clara när hon gick djupare. Det kändes som om träden själva iakttagit varje rörelse, viskade hemligheter som bara de kände till. Men hon fortsatte, fast besluten att lösa gåtan om Ozzy.
Timmar gick, och månen var högt på himlen när Clara äntligen fick syn på ett par glittrande gröna ögon på avstånd. Ozzy stod vid kanten av en månbelyst glänta, dess päls rufsades av den svala nattbrisen. Clara närmande sig försiktigt, hennes ljuslåga upplyste kattens smidiga form.
“Hej, Ozzy”, viskade Clara, hennes skepticism sakta förvandlades till nyfikenhet. “Vilka hemligheter bär du på?”
Ozzy betraktade henne med en omöjlig blick. Den förblev stilla, nästan som om den väntade på att hon skulle ta nästa steg.
Clara sträckte ut sin hand, och till sin förvåning tillät Ozzy henne att klappa den. Kattens päls var lika mjuk som midnattssiden, och den spinner belåtet. Clara kunde inte låta bli att känna en märklig koppling med detta mystiska djur.
När natten fortskred, fördjupade sig Clara och Ozzy längre in i skogen. Månskenet upplyste en dold värld av under och förtrollning, en plats där det övernaturliga verkade vidröra det vardagliga. Clara hade nästan glömt bort legenden som hade fört henne hit från första början. Hon hade blivit förtrollad av nattens skönhet och Ozzy’s gåtfulla närvaro.
Men ju längre de gick, desto mer insåg Clara att något var fel. Träden vreds och vände sig, skogen blev mörkare och mer hotfull. En kuslig dimma smög in, och den en gång milda nattbrisen förvandlades till en kylig vind. Claras lykta flimrade och kastade kusliga skuggor som dansade på träden.
Clara insåg att hon hade gått vilse, och paniken började komma över henne. Hon kramade Ozzy hårt mot bröstet, sökte tröst i den gåtfulla kattens närvaro. På avstånd hörde hon ett klagande tjut, och det skickade en skälva nerför hennes ryggrad.
När natten fördjupades befann sig Clara och Ozzy i en glänta som var helt annorlunda än de tidigare sett. Märkliga symboler var ristade in i marken, och en känsla av obehag hängde i luften. I centrum av gläntan stod ett knotigt träd, dess grenar räckte ut som skelettliknande fingrar. Clara visste att hon hade snubblat över något onaturligt.
Sedan, från skuggorna, framträdde figurer klädda i trasiga kåpor, deras ansikten skymdes av mörker. De sjöng på ett övernaturligt språk, och deras rörelser var ritualistiska och hemska. Claras hjärta bultade när hon insåg att hon hade hamnat i något mycket mer ondskefullt än en enkel legend.
Hon klamrade sig fast vid Ozzy, sin enda källa till tröst i denna mardrömslika scen. De inlindade figurerna kom närmare, deras avsikter oklara men otvivelaktigt ondskefulla. Claras andetag kom i panikandning, och hon slöt sina ögon i hopp om att mardrömmen skulle ta slut.
Plötsligt fylldes luften av ett djupt, resonansrikt vrål. Ozzy, den gåtfulla katten, hoppade
framåt, hans päls reste sig, och hans smaragdögon glödde av en övernaturlig ljus. Han konfronterade de inlindade figurerna, hans närvaro sända ut en aura av makt och uråldrig magi.
Figurerna tvekade, deras sång tystnade. Ozzy’s blick höll dem fångna, och med en enda vickning av sin svans kastade han ett bländande ljus som fick figurerna att kvida av smärta. Clara såg i förundran när de inlindade figurerna försvann in i natten, besegrade av den gåtfulla kattens mysteriösa kraft.
Sedan vände sig Ozzy till Clara, hans smaragdögon mjuknade. Han hade räddat henne från ett okänt öde, och hon kunde inte längre förneka det övernaturliga skimmer som omgav honom.
När gryningens första ljus bröt över horisonten, kom Clara och Ozzy ut ur skogen. Förbannelsen som hade hängt över staden i generationer hade lyfts, och legenden om den svarta katten som hette Ozzy fick en ny, mer gåtfull mening.
Clara återvände till staden, för alltid förändrad av sin möte med den gåtfulla katten. Hon blev Ozzy’s beskyddare av hemligheten, och visste att han var en kraft inte av mörker, utan av skydd. Legenden bestod, men nu var det en berättelse om en katt som hade räddat staden från verklig ondska, en legend om en svart katt som hette Ozzy, som gick på gränsen mellan ljus och skugga.
