I en avlägsen, glömd del av världen, gömd djupt inne i en tät skog, låg en liten, isolerad stad som hette Eldertown. Staden var ökänd för sin mörka historia, insvept i legender och viskade berättelser om häxor som hade hemsökt den i århundraden. Stadens folk levde i ständig rädsla, där gränsen mellan verklighet och vidskepelse var suddig. Det var en plats där mardrömmar blev verklighet och de mörkaste hemligheterna frodades.
Eldertowns isolering gjorde den till den perfekta grogrunden för berättelser om ondskefulla häxor. Den tätta, gamla skogen som omgav staden påstods vara häxornas tillhåll, där de utövade sina mörka konster långt från nyfikna ögon. I skogens hjärta stod ett snirklat och förvridet träd, känt som “Häxans ek”, en plats som var skräckblandad fascination för stadens folk. Det ryktades att trädet var ingången till ett underjordiskt tillhåll där häxorna samlades, en plats där det otänkbara ägde rum.
Den mest ökända historien handlade om häxcoven som påstods ha förbannat Eldertown. Förbannelsen sades föra död och olycka till den som vågade korsa deras väg. Rädda invånare höll sig ofta för sig själva, för priset för att nämna häxorna var sagt vara en grym öde, alltför skrämmande att överväga.
Bland stadens folk fanns en ung kvinna vid namn Abigail, som alltid hade fascinerats av berättelserna om Eldertowns häxor. Hennes nyfikenhet förde henne ofta djupt in i skogen, där hon tillbringade timmar med att söka efter Häxans ek. Hon drogs till den mysterier som omgav staden, även när andra varnade henne för att häxornas förbannelse var mer än en vidskepelse.
En disig kväll, när solen sjönk under horisonten och kastade kusliga skuggor över Eldertown, vågade sig Abigail djupt in i skogen, besluten att hitta Häxans ek. Atmosfären var tung av ångest, och skogens hemska viskningar verkade uppmana henne att vända om. Ändå fortsatte hon, följde en igenväxt stig som ledde henne till det mytomspunna trädet.
Stående framför Häxans ek kände Abigail en kyla krypa ned längs ryggraden. Dess snirklande grenar sträckte sig ut som de förvridna fingrarna av en spöklik hand. När hon rörde vid barken gick en rysning genom hennes kropp. I den stunden hörde hon en svag, overklig röst som lockade henne. Det var ett viskande, fördes med vinden, uppmanade henne att gå ner under jorden under trädet.
Med tvekan sköt Abigail undan undervegetationen och avslöjade en gömd lucka. Hennes hjärta bultade i bröstet när hon öppnade den och avslöjade en smal, slingrande trappa som ledde ned i marken. Mörkret slukade henne när hon föll djupare in i jorden, ledd endast av den svaga skenet från hennes lykta.
Det underjordiska tillhållet var en overklig och skrämmande syn. Ljus från levande ljus fladdrade i skuggorna och upplyste en kammare fylld med gamla böcker, konstiga örter och skrämmande symboler inristade i stenväggarna. I rummets mitt stod en ring av stenar, och inom den, tre gestalter klädda i trasiga, svarta kappor.
Häxorna vände sig mot henne, deras ögon glänste av ondska. Abigails andhämtning stockade sig när hon insåg att hon hade trängt in i en förbjuden sammankomst. Hon hade brutit barriären mellan legend och verklighet.
“Vem vågar tränga in i vår domän?” väste en av häxorna.
Rädsla rusade genom Abigails ådror, men hon lyckades stamma, “Jag är Abigail, en nyfiken stadens invånare. Jag ville ingen skada. Jag var bara nyfiken.”
Häxorna utbytte blickar, deras uttryck omöjliga att uttyda. Ledaren för coven gick fram, hennes röst droppade av uråldrig makt. “Nyfikenhet kan vara farligt, Abigail. Du har trängt in på helig mark, och nu måste du betala priset.”
Abigails hjärta bultade när hon insåg allvaret i sin situation. Häxornas förbannelser var inte bara sagor. De var en fruktansvärd verklighet som hon hade dumt konfronterat. Hon hade blivit virad in i trådar i en historia hon inte kunde undkomma.
När häxorna sjöng på ett henne obekant språk, snurrade Abigails värld in i mörker. När hon vaknade, befann hon sig tillbaka i Eldertown, men allt hade förändrats. De en gång så bekanta ansiktena hos hennes grannar bar nu uttryck av misstro och rädsla. Förbannelsen hade gripit tag, och det var ett öde hon inte kunde undkomma.
Abigail hade blivit den levande förkroppsligandet av häxornas legend. Hon var både fruktad och undanröjd av sina medmänniskor, och hennes liv var en enda långsamhet och elände. Häxornas förbannelse hade förvandlat henne till en skrämmande gestalt, en påminnelse om dumheten i nyfikenhet.
Eldertowns legender fortsatte att vä
xa, drivna av den skrämmande verklighet som Abigail förkroppsligade. Häxans ek blev en plats av skräck, en varning till alla som kanske frestades att söka upp häxornas tillhåll. Berättelserna om häxor i den lilla staden Eldertown förblev levande, mäktigare och mer skrämmande än någonsin tidigare, tack vare den levande förbannelse som vandrade på dess gator.
Så förblev Eldertown fångad i ett nät av vidskepelse och rädsla, en plats där gränsen mellan myt och verklighet suddades ut i en kylig, aldrig sinande mardröm.
